Människan har en inbyggd dygnsrytm som regleras av de förhållanden som ögat uppfattar. Men det är inte den delen av ögat som är ansvarig för synen som reglerar dygnsrytmen.
Det har länge varit känt att ljuset är viktigt för människans dygnsrytm. Sedan mitten av 1990-talet har forskningen fokuserat på hur ljuset justerar vår dygnsrytm. Experiment med blinda har visat att det inte är de delar av ögat som är ansvariga för synen som reglerar dygnsrytmen. Istället har ögat ett system av särskilda ljuskänsliga ganglieceller i näthinnan som använder fotopigmentet melanopsin för att vidarebefordra ljussignalerna. Överläkare, forskare och doktor i medicin, Jens Hannibal från Bispebjerg Hospitals kliniskt biokemiska avdelning forskar bland annat om hur melanopsin-systemet i ögat vidarebefordrar ljusinformationen till resten av kroppen.
Under sin forskning om signalstoffet PACAP i hjärnan stötte Jens Hannibal för första gången på en speciell typ av retinala ganglionceller i ögat som är särskilt känsliga för ljus. Dessa celler innehåller signalstoffet PACAP, som signalerar information om ljus och mörker (dag/natt) till hjärnans klocka. När Ignatio Provencio och hans amerikanska forskargrupp år 2000 identifierade ett ljuskänsligt molekyl vid namn melanopsin i en grupp retinala ganglionceller, väcktes tanken om att melanopsin kunde vara en ny fotoreceptor i just PACAP-cellerna.
År 2002 lyckades Jens Hannibal och hans kollegor bevisa just detta. Samtidigt visade den amerikanske forskaren David M. Berson att samma retinala ganglieceller var ljuskänsliga oberoende av andra ljuskänsliga celler i ögat. Idag forskar Jens Hannibal om förståelsen av dessa ljuskänsliga retinala ganglieceller som använder fotopigmentet melanopsin.
Enligt Jens Hannibal är sambandet mellan ögats ljuskänslighet och kroppens dygnsrytm grundat i hjärnans ur.
— Hjärnans ur består av nervceller som reglerar vår dygnsrytm. Det biologiska uret finns i den suprakiasmiska kärnan i hjärnans hypothalamus. Trots att hjärnans ur går relativt exakt, behöver det ställas varje dag – och den viktigaste stimulansen för att ställa in klockan är ljuset i omgivningen, förklarar han.
Det biologiska uret reglerar våra rytmer för matintag, sömn/vakenhet, aktivitet samt utsöndring av olika hormoner, inklusive stresshormonet och natthormonet ”melatonin”. Melatonin är viktigt på många sätt och spelar en speciell roll eftersom det definierar den biologiska natten. De senaste 10-15 årens forskning har avslöjat de molekylära mekanismerna och generna – de så kallade ”klockgenerna” – som utgör hjärnans ur.
Klockgenerna driver inte bara hjärnans ur, utan finns i alla kroppens celler. Man kan säga att kroppen består av organ och vävnader som alla innehåller biologiska klockor. Dessa klockor fungerar som instrument i ett orkester där hjärnans ur agerar dirigent. Det system som genererar dygnsrytmen kan därför sägas vara grundläggande för vår fysiologi – och det styr stora delar av vårt beteende och välmående.
— Forskning har visat att även blinda personer i vissa fall anpassar sin dygnsrytm till de 24 timmarna genom ljus och mörker. Upptäckten av melanopsin-systemet har avslöjat att våra ögon har två ljuskänsliga system, förklarar Jens Hannibal och fortsätter:
Det ena systemet är bildskapande - och det andra, melanopsin, är inte bildskapande. Melanopsin-systemet kan beskrivas som en sorts ljusmätare. Denna ljusmätare justerar inte bara dygnsrytmen, utan också vår pupillreflex - och mycket tyder på att det också påverkar våra känslor och humör.
När vår inre dygnsrytm rubbas i förhållande till den astronomiska dygnet, till exempel vid resor över tidszoner, svarar kroppen med jetlag. En liknande reaktion uppstår vid skiftarbete, sömnproblem och vid ett antal neurologiska sjukdomar som Alzheimer, Parkinson, ADHD och autism, där regleringen av dygnsrytmen också påverkas. Dessa tillstånd har stor uppmärksamhet inom forskningsfältet som kallas "Kronobiologi".
Det grundläggande faktumet att våra dygnsrytmer har stor betydelse för vårt välbefinnande och välmående har ökat intresset för betydelsen av ljus för oss människor.
— I en tid där den moderna världen går mot ett 24-timmars samhälle kan upptäckten av melanopsin-systemet hjälpa oss att förstå hur ljuset, eller bristen på det, påverkar varje individ. Vi vet att vissa människor utvecklar så kallad vinterdepression på grund av otillräcklig ljusöverföring till hjärnan - och vissa av dessa patienter har nytta av ljusbehandling, förklarar Jens Hannibal.
— Vi vet också att om vi exponeras för ljus vid tider som traditionellt motsvarar natten, stör det regleringen av vår dygnsrytm. Man kan säga att vår dygnsrytm är under press i den moderna världen, där ljus och mörker inte begränsar människans aktiviteter. Framtida forskning kommer att visa om störningar i vår dygnsrytm på sikt skadar vår hälsa, avslutar Jens Hannibal.
För närvarande är Jens Hannibal i början av ett nytt forskningsprojekt om grön starr. I samband med det samarbetar han bland annat med ögonpatologer på Rigshospitalet.