Ljus är avgörande för vår fysiska existens och liv, men det är lika viktigt för vår psykiska hälsa. Vi vet detta eftersom mänskligheten genom tusentals år har experimenterat och forskat om hur närvaron och frånvaron av ljus påverkar vårt humör. Ett av de viktiga verktygen som har använts i vår strävan efter svar är ljusterapi.
Solen och dess strålar har alltid haft en unik betydelse för människor. På många platser i världen har solen till och med betraktats som en gud som skulle dyrkas och offras till. Därför är det inte konstigt att människor alltid har haft en särskild relation till ljus och varit nyfikna på dess rika potential.
Genom århundraden har lärda, forskare och läkare utforskat ljusets läkande egenskaper. Redan år 4.700 f.Kr. nämndes för första gången i det antika Kina sambandet mellan humörsjukdomar och förändringar i ljuset under årstiderna. Människor har alltid varit fascinerade av sambandet mellan ljus och den mänskliga psyken, och det är på grund av denna fascination som ljus som behandlingsmetod uppstod.
Den äldsta formen av ljusbehandling är helioterapi (mer känd som solterapi), som har sina rötter ända tillbaka till antikens Grekland ca 400 f.Kr. Här beskrev Hippokrates, medicinens fader, hur solljus hade terapeutiska effekter som kunde användas för att behandla humörsjukdomar på ett fördelaktigt sätt. Under många år var solterapi den enda formen av ljusbehandling, men det förändrades abrupt med uppfinningen av den elektriska lampan under 1800- och 1900-talet.
Den framväxten av elektrisk belysning markerade början på en revolution inom psykiatrisk ljusbehandling, och solterapi blev snabbt till ljusterapi. Den nya ljusterapin (UV-filtrerad) och fototerapin (med UV-strålning) öppnade upp för mer exakta behandlingar baserade på patienternas lidanden och diagnoser. Det blev normen att använda ljusterapi för att behandla psykiska sjukdomar, medan fototerapi utmärkte sig inom dermatologisk behandling. På 1970- och 80-talet ledde två vetenskapliga observationer till en ännu djupare förståelse för ljusets effekter. För det första visade en studie¹ att en förändring av dygnsrytmen hos deprimerade patienter kunde ha en verkligt antidepressiv effekt. Sedan visade en annan studie² att ljus hämmar frisättningen av det dygnsrytmreglerande hormonet melatonin. Det innebar att genom att utsätta patienter för rätt typ av ljus kunde man stabilisera deras dygnsrytm och sömnmönster, och på så sätt skapa en naturlig antidepressiv effekt. Det var också under denna tid som man upptäckte att bristen på ljus under vinterhalvåret var den direkta orsaken till att vissa människor drabbades av vinterdepression³. Forskningen på 1970- och 80-talet frambringade därför mycket ny kunskap om sambandet mellan ljus och människors mental hälsa.
Ljus är avgörande för vår fysiska existens och övergripande hälsa, både när vi är friska och när vi är sjuka. Behandling med rätt sorts ljus spelar en viktig roll för att snabba upp rehabilitering och återställa vår kropps evolutionära behov av ljus. Särskilt under vinterhalvåret, när norra halvklotet lider brist på ljus, är ljusterapi av stor betydelse för att ge en ljusboost. Förutom terapilampor och wake-up lights har också dygnsrytmljus blivit en integrerad del av modern ljusbehandling. Inom psykiatrin implementeras automatiserade dygnsrytmljus som en del av den psykiatriska behandlingen. Genom att ge inlagda patienter rätt sorts ljus vid rätt tidpunkt kan man säkerställa en stabil dygnsrytm och en bättre sömn utan onödiga störningar. En väl fungerande dygnsrytm är viktig eftersom den fungerar som dirigent för kroppens alla processer. Om dirigenten är frånvarande spelar inte orkestern, det vill säga kroppens olika processer, i harmoni vilket kan få både fysiska och psykiska konsekvenser. Att få rätt sorts ljus vid rätt tidpunkt är alltså av stor betydelse för att bevara och behandla den mänskliga psyken.
Referenser: